Här är mitt liv!
Jag lever i högsta grad. Jag lever just nu mest för det allra finaste jag har. Nu är Wilmer och Ludvig 10 månader gamla och har växt en hel del sen jag var aktiv härinne. Därmed bjuder jag på lite bilder. Det är det enda för den här gången.
Tacka hackningen av Bloggtoppen för att jag skriver här. Jag var ju bara tvungen att logga in och byta lösenord...
Jag har...
...kommit så långt att jag loggat in här och funderat över att skriva igen. Det är alltid något. Håll tillgodo, snart kommer ett inlägg. Jag lovart!
Bloggen är..
..inte död. Bara mammaledig.
Här är en bild på mig och mina bästisar:
Jag bloggar dåligt här av en enda anledning. Jag har svikit. Jag har en ny blogg. En blogg som handlar om mig och min familj och som endast är till för min närmsta familj. Jag har velat skriva så mycket sista tiden men inte haft lust att "sälja ut" mig och min familj till en massa främlingar. För mig var det en lättnad att starta en ny blogg och låta våra familjer hemma hänga med i prinsarnas utveckling. Jag älskar att blogga men jag har just nu ingen lust att behöva begränsa mig som jag måste göra med den här bloggen. För just nu är jag "bara" mamma. Mammaledig. Mamma på heltid. Det händer inte så mycket mer än att pojkarna växer så det knakar, de rullar runt, de sitter med vid matbordet osv. Vi kan kalla det att den här bloggen är mammaledig den också för en tid framöver.
Mickis, Monica, Matilda och ni andra som brukar göra mig så glada med era kommentarer. Jag har saknat er!
Men, i dag kommer minsann ett inlägg på den här bloggen. Det kommer det fortsätta göra, fast ganska sällan.
Här kommer en beskrivning av en helt vanlig natt i en helt vanlig familj med ett par tvillingar:
Kl 22. Mamman börjar planera för att gå och lägga sig eftersom hon vet att en hård natt kan vänta eller att två pigga twins öppnar ögonen många timmar för tidigt på morgonen.
Kl 23. Efter att ha kommit på att nappflaskor ska diskas, mjölkpulver ska portioneras och att tvätt ska vikas så är mamman äntligen i säng med tunga ögonlock.
Kl 23.02. Det slår aldrig fel. Det är som att de känner mammans lukt. De har sovit som stockar sen kl 19, direkt när jag går in i rummet med mitt allra tystaste steg för att sova så vaknar någon.
Kl 23.03. Jag går upp för att stoppa i nappen och hoppas att den som är vaken (alltid Wilmer) ska somna om.
Kl 23.03+30 sekunder. Stoppar i nappen igen.
Kl 23.04. Inser att det inte finns något annat val än att ge lite mat.
Kl. 23.20. Somnar som en stock.
Kl. 01.30. Upp och stoppa i nappen åt Ludvig som är ledsen i sömnen...
Kl 02.50. Wilmer grymtar och jag är där på två röda så att han inte ska väcka brorsan. Nappen stoppas i och det blir tyst.
Kl 03.30. Vaknar av att jag letar under täcket efter Wilmer eller Ludvig. Jag inser att jag drömt och tittar efter så att de ligger i sina sängar och sover. Mycket riktigt, de ligger inte gömda under täcket vid fotändan i vår säng.
Kl 04.00. Någon låter. Jag drar täcket över huvudet och ignorerar. I typ 10 sekunder. Sen studsar jag upp för att den som låter inte ska väcka sin bror. Wilmer igen. Hungrig.
Kl. 05.30. Någon låter. Wilmer igen. Jag testar napptricket för jag vet att han inte är hungrig, han åt ju precis. Nappen dras ur av en minihand och bokstavligen sulas (stockholmska??) i väg? Just ja, kl är halv 6 och han vill upp i mammas och pappas säng. Sagt och gjort och han somnar direkt.
Kl 06.05. Någon låter och jag tänker vad i h----vete, jag var ju precis uppe. Det fortsätter låta en stund och det är Ludvig som ligger och meckar och snackar med sin gosehund. Jag kör en ignore...
Kl 06.15. Ludvig låter högre och jag snubblar upp för att se om jag kan tysta honom med en napp och ser till att han inte väcker brorsan. Jag möts då av världens största skratt och leende och ett par sprattlande ben som inte vill något hellre än att sätta igång att busa med sin mamma och pappa! Alla nattens svordomar är genast bortblåsta och kan inte hålla mig många sekunder innan jag måste plocka upp honom och gosa loss och ge honom frukost.
Kl 06.30. Väcker min man och ber honom gå upp med de två superpigga gossarna.
Kl 06.35. Jag somnar om och tänker samma sak som jag gör varje morgon: -Om jag fick sova hur länge jag ville, undrar hur många dagar i sträck jag skulle sova då...
Här är en bild på mig och mina bästisar:
Jag bloggar dåligt här av en enda anledning. Jag har svikit. Jag har en ny blogg. En blogg som handlar om mig och min familj och som endast är till för min närmsta familj. Jag har velat skriva så mycket sista tiden men inte haft lust att "sälja ut" mig och min familj till en massa främlingar. För mig var det en lättnad att starta en ny blogg och låta våra familjer hemma hänga med i prinsarnas utveckling. Jag älskar att blogga men jag har just nu ingen lust att behöva begränsa mig som jag måste göra med den här bloggen. För just nu är jag "bara" mamma. Mammaledig. Mamma på heltid. Det händer inte så mycket mer än att pojkarna växer så det knakar, de rullar runt, de sitter med vid matbordet osv. Vi kan kalla det att den här bloggen är mammaledig den också för en tid framöver.
Mickis, Monica, Matilda och ni andra som brukar göra mig så glada med era kommentarer. Jag har saknat er!
Men, i dag kommer minsann ett inlägg på den här bloggen. Det kommer det fortsätta göra, fast ganska sällan.
Här kommer en beskrivning av en helt vanlig natt i en helt vanlig familj med ett par tvillingar:
Kl 22. Mamman börjar planera för att gå och lägga sig eftersom hon vet att en hård natt kan vänta eller att två pigga twins öppnar ögonen många timmar för tidigt på morgonen.
Kl 23. Efter att ha kommit på att nappflaskor ska diskas, mjölkpulver ska portioneras och att tvätt ska vikas så är mamman äntligen i säng med tunga ögonlock.
Kl 23.02. Det slår aldrig fel. Det är som att de känner mammans lukt. De har sovit som stockar sen kl 19, direkt när jag går in i rummet med mitt allra tystaste steg för att sova så vaknar någon.
Kl 23.03. Jag går upp för att stoppa i nappen och hoppas att den som är vaken (alltid Wilmer) ska somna om.
Kl 23.03+30 sekunder. Stoppar i nappen igen.
Kl 23.04. Inser att det inte finns något annat val än att ge lite mat.
Kl. 23.20. Somnar som en stock.
Kl. 01.30. Upp och stoppa i nappen åt Ludvig som är ledsen i sömnen...
Kl 02.50. Wilmer grymtar och jag är där på två röda så att han inte ska väcka brorsan. Nappen stoppas i och det blir tyst.
Kl 03.30. Vaknar av att jag letar under täcket efter Wilmer eller Ludvig. Jag inser att jag drömt och tittar efter så att de ligger i sina sängar och sover. Mycket riktigt, de ligger inte gömda under täcket vid fotändan i vår säng.
Kl 04.00. Någon låter. Jag drar täcket över huvudet och ignorerar. I typ 10 sekunder. Sen studsar jag upp för att den som låter inte ska väcka sin bror. Wilmer igen. Hungrig.
Kl. 05.30. Någon låter. Wilmer igen. Jag testar napptricket för jag vet att han inte är hungrig, han åt ju precis. Nappen dras ur av en minihand och bokstavligen sulas (stockholmska??) i väg? Just ja, kl är halv 6 och han vill upp i mammas och pappas säng. Sagt och gjort och han somnar direkt.
Kl 06.05. Någon låter och jag tänker vad i h----vete, jag var ju precis uppe. Det fortsätter låta en stund och det är Ludvig som ligger och meckar och snackar med sin gosehund. Jag kör en ignore...
Kl 06.15. Ludvig låter högre och jag snubblar upp för att se om jag kan tysta honom med en napp och ser till att han inte väcker brorsan. Jag möts då av världens största skratt och leende och ett par sprattlande ben som inte vill något hellre än att sätta igång att busa med sin mamma och pappa! Alla nattens svordomar är genast bortblåsta och kan inte hålla mig många sekunder innan jag måste plocka upp honom och gosa loss och ge honom frukost.
Kl 06.30. Väcker min man och ber honom gå upp med de två superpigga gossarna.
Kl 06.35. Jag somnar om och tänker samma sak som jag gör varje morgon: -Om jag fick sova hur länge jag ville, undrar hur många dagar i sträck jag skulle sova då...
Det är inte lätt...
....att vara liten.
Det är inte lätt att bli så rädd för sin egen prutt så att man börjar gallskrika.
Dagens räddhare: Wilmer
Det är inte lätt att bli så rädd för sin egen prutt så att man börjar gallskrika.
Dagens räddhare: Wilmer
Jag ska aldrig...
...prata om bajs. Det sa jag före jag blev gravid. Jag var nästan lite smått irriterad på att alla nyblivna föräldrar som pratade om barnens bajs hit och dit. Som att man liksom skulle bry sig. Jag bestämde mig för att jag minsann inte skulle bli sån, en sån där barnbajspratare. Jag. Tar. Tillbaka. Allt.
Jag har blivit en sån. En barnbajspratare ut i fingerspetsarna. Jag är megamycket barnbajspratare. Jag tänker på bajs minst en gång i timmen.
När min käre man har bytt blöja på en av grabbarna så säger jag automatiskt; -Hade han bajsat?
Om jag får ett ja till svar kommer följdfrågan direkt; -Var det mycket?
Om svaret återigen är ja så kommer nästa fråga; -Var det upp på ryggen? Vilken färg? Var det kornigt?
När en av gossarna pruttar så frågar jag dem direkt; -Var det bara en prutt eller bajsade du?
Lägg till att de pruttar ca 40 000 miljarder gånger om dygnet, de måste vara ganska trötta på frågan...
Ett samtal till min kära mor kan linledas enligt följande; -Mamma, Wilmer har inte bajsat på 7 dagar.
Ett besök på café med de fina Spielerfrauen inleds enligt följande; -Wilmer har problem med magen. Du får hålla honom på egen risk för han har inte bajsat på 8 dagar.
Ett nytt samtal med min mor och samtalet avslutas från min sida med; -Du får ha det så bra. Det var inget speciellt jag ville, jag ville bara ringa och berätta att Wilmer äntligen har bajsat.
Bajs is the new black.
Bajs is the shit helt enkelt.
Jag har blivit en sån. En barnbajspratare ut i fingerspetsarna. Jag är megamycket barnbajspratare. Jag tänker på bajs minst en gång i timmen.
När min käre man har bytt blöja på en av grabbarna så säger jag automatiskt; -Hade han bajsat?
Om jag får ett ja till svar kommer följdfrågan direkt; -Var det mycket?
Om svaret återigen är ja så kommer nästa fråga; -Var det upp på ryggen? Vilken färg? Var det kornigt?
När en av gossarna pruttar så frågar jag dem direkt; -Var det bara en prutt eller bajsade du?
Lägg till att de pruttar ca 40 000 miljarder gånger om dygnet, de måste vara ganska trötta på frågan...
Ett samtal till min kära mor kan linledas enligt följande; -Mamma, Wilmer har inte bajsat på 7 dagar.
Ett besök på café med de fina Spielerfrauen inleds enligt följande; -Wilmer har problem med magen. Du får hålla honom på egen risk för han har inte bajsat på 8 dagar.
Ett nytt samtal med min mor och samtalet avslutas från min sida med; -Du får ha det så bra. Det var inget speciellt jag ville, jag ville bara ringa och berätta att Wilmer äntligen har bajsat.
Bajs is the new black.
Bajs is the shit helt enkelt.
Ich spreche nicht so gut Deutsch...
Jag har nu bott i Tyskland i 7 månader och min tyska är fortfarande rätt så värdelös måste jag erkänna. Jag förstår mer och mer men när jag ska prata blir det helt fel. Jag får panik och det enda jag jämt lyckas stamma ur mig är; Ich spreche nicht so gut Deutsch...
Det slår aldrig fel, den meningen säger jag minst ett par gånger om dagen. Mest användbar är den när jag går med vagnen och alla byns pensionärer vill prata med mig och titta ner på tvillingarna i vagnen. De vill sen gärna berätta om att deras släktingar också har tvillingar, hur gamla de är nu, vilken stad de bor i och vilken utbildning de har om de är såpass gamla. Och där står jag, en svenska utan vidare tyskakunskaper och nickar och ser glad ut, tills de ställer en fråga till mig. Då kommer paniken, jag lyckas jämt lägga lock på öronen och inte förstå ett ord av vad de säger till mig. Sen förstår jag att de ställt en fråga. Shit vad sa de? Jag chansar och säger att det är zwei Jungs (två pojkar)... Fel svar visst, skit också. De tittar lite konstigt på mig, som att jag var från en annan planet, jag står fortfarande och nickar och ser glad ut och stammar ur mig; Ich spreche nicht so gut Deutsch...
Det var nästan bättre när jag inte kunde säga den meningen.
Nu kör jag den jämt.
När kassörskan undrar om jag vill ha en påse svarar jag; Ich spreche nicht so gut Deutsch.
När bagaren undrar om jag vill handla något mer än rågbrödet svarar jag; Ich spreche nicht so gut Deutsch.
När barnläkarsekreteraren undrar om jag vill ha en speciell doktor nästa gång svarar jag; Ich spreche nicht so gut Deutsch.
Ni fattar. Jag skulle kunna rabla upp ca 40 000 miljarder såna här situationer. Apa också, jag gillar inte att vara invandrare.
Det slår aldrig fel, den meningen säger jag minst ett par gånger om dagen. Mest användbar är den när jag går med vagnen och alla byns pensionärer vill prata med mig och titta ner på tvillingarna i vagnen. De vill sen gärna berätta om att deras släktingar också har tvillingar, hur gamla de är nu, vilken stad de bor i och vilken utbildning de har om de är såpass gamla. Och där står jag, en svenska utan vidare tyskakunskaper och nickar och ser glad ut, tills de ställer en fråga till mig. Då kommer paniken, jag lyckas jämt lägga lock på öronen och inte förstå ett ord av vad de säger till mig. Sen förstår jag att de ställt en fråga. Shit vad sa de? Jag chansar och säger att det är zwei Jungs (två pojkar)... Fel svar visst, skit också. De tittar lite konstigt på mig, som att jag var från en annan planet, jag står fortfarande och nickar och ser glad ut och stammar ur mig; Ich spreche nicht so gut Deutsch...
Det var nästan bättre när jag inte kunde säga den meningen.
Nu kör jag den jämt.
När kassörskan undrar om jag vill ha en påse svarar jag; Ich spreche nicht so gut Deutsch.
När bagaren undrar om jag vill handla något mer än rågbrödet svarar jag; Ich spreche nicht so gut Deutsch.
När barnläkarsekreteraren undrar om jag vill ha en speciell doktor nästa gång svarar jag; Ich spreche nicht so gut Deutsch.
Ni fattar. Jag skulle kunna rabla upp ca 40 000 miljarder såna här situationer. Apa också, jag gillar inte att vara invandrare.
En annan rubrik än Tjohooooo!
Sorry folks men bloggen har hamnat kraftigt i skymundan. Ni ska verkligen ha en brosch för att ni går in varje dag och möts av rubriken Tjohoooo!! Livet som tvåbarnsmamma går i ett rasande tempo. Allt jag gör och allt jag tänker på är mina små underbara gossar.
Livet börjar äntligen stabilisera sig och rutinerna i vår familj har fallit på plats. Att amma 7-8 ggr varje natt, ha 3-4 blöjbyten och vara en hungrig mamma som måste ha rostade mackor kl 04.30 tar på krafterna även om jag måste erkänna att jag trots detta varit oförskämt pigg på dagarna. Det är nog tur att jag sov hela hösten så att jag har massor av kraft plus att jag har en sömngångare till man som hjälper mig på nätterna. Utan honom klarar jag mig inte ensam med två små. Därmed är familjen samlad även denna vecka. Underbart.
Lyckan som jag tidigare fick genom att hämta hem 2 poäng eller göra en avgörande räddning får jag nu genom att se pojkarna lyfta huvudena själva från golvet eller att mötas av världens största leende när man vaknar brevid dem på morgonen.
Jag saknar ändå känslan av att kunna vråla ut glädje som jag kunde göra på handbollsplanen. Jag undrar om jag kommer att få uppleva vinnarglädjen igen, den där glädjen när man är så glad så man inte vet vart man ska ta vägen, när man har lust att krama om alla som kommer i vägen och skrika sitt högsta glädjeskrik om och om igen. Den känslan är är speciell. Det är den jag trånar efter. Det är ju inte direkt så att jag kommer att vråla högt av glädje, hoppa runt som en galning, köra high five med Mattias, springa runt med knuten näve eller hoppa runt själv i en egen liten vinnarcirkel när pojkarna får sina första tänder. Gör jag det, slå mig hårt i huvudet. Det är inte normalt.
Jag har börjat träna styrketräning också. I dag faktiskt. Nej, jag blev inte svettig. Ja, jag gjorde dem i hallen medans pojkarna somnade in och jag fick naturliga pauser när jag var tvungen att gå in och sätta i nappen igen. 20 situps, 20 armhövningar varav 10 på knäna, 20 rygglyft som mer var nacklyft, 20 utfallssteg och 10 benböj med kraftigt böjd rygg. Om jag var svag innan så skulle ni se mig nu. Det värsta är inte den lilla mängden träning som utfördes, värre är att det var jobbigt, ännu värre är att jag troligtvis kommer ha träningsvärk.
Om ni inte ser mig hemma i Sverige i sommar så kan ni börja med att leta efter mig i närmsta vass. Där kommer jag att hänga ihop med gammelgäddan.
Pojkarna är tvåäggstvillingar och väldigt olika både till sätt och utseende. Jag klär dem nästan alltid i olika kläder eftersom jag tycker att de är som vilka syskon som helst. I dag kunde jag inte låta bli att klä dem likadant i sina nya overaller. Det är inte lätt att få till ett bra foto på två små, det krävdes åtskilliga bilder innan båda tittade rakt fram.
Här kan ni se vilka gossar det är som gjort att jag gett bort hela mitt hjärta. Kärlek.
Wilmer till vänster. Ludvig till höger.
Jag kan inte lova att jag är tillbaka på allvar på bloggen men det känns som att jag är på god väg. Håll ut!
Tjohooooo!!
Jag har en kvart över. Det var på tiden.
Det är mycket jag skulle vilja berätta på en kvart så vi får väl se hur sammanhängande det här inlägget blir.
För det första, Grattis till EM-silvret! Bättre ett grattis sent än aldrig. Tvillingarna hotade mig på söndagsmorgonen den 19 december om att de var på gång ut, mamman röt till på skarpen och sa: -I dag kan ni inte födas! Det är ju EM-final idag.
Eftersom det är jag som bestämmer så hade de alltså inget val än att stanna kvar inne i magen till den 20:e. EM var över, Mattias var matchfri, kusten var klar. Välkomna ut!
Sen blev det dramatik värre. Akut kejsarsnitt, javisst. Jag måste erkänna att jag blev orolig när jag i de sista sekunderna innan jag blev nedsövd och hade mask över munnen hörde narkosläkaren säga; -Va? Är det tvillingar??
Alla som varit nedsövda vet att man inte är så kaxig när man ligger på uppvaket, lägg därmed till att du är i ett annat land och inte behärskar språket för fem öre. Jag svamlade en bra stund på min egen "hittepåtyska" till narkosläkarna samt drog den numera klassiska frasen "I´m just talking and talking and I don´t know what I´m talking about" när jag låg på uppvaket...
Och till alla er som tycker att den svenska sjukvården inte är mycket att ha, åk till Tyskland. Tysklands sjukvård är fantastisk och alla personer inom sjukvården som jag träffat här är fantastiska.
Vår familj är ännu mer fantastisk. Tack till er alla som hjälpt oss sen vi kom hem! Utan er hade det blivit tufft för oss. Det blev lite missar i planeringen före jul, bebisarna skulle ju inte komma förrän i januari hade läkaren säkert intygat. Julfirandets sista detaljer skulle inhandlas, lägenheten skulle städas, julklappar skulle slås in m.m. Men allt löste sig trots att vi var på sjukhuset och vi kom hem till en klädd julgran, gröten stod på spisen, maten förberedd och lägenheten var städad.
Underbara ni, tack för att ni finns!
De finaste julklapparna man kan tänka sig såg ut så här när vi kom hem på julafton:
Mamman ser numera ut så här när hon går på stan:
Prinsarna ser ut så här när de sover:
Ett sista tack till tomten, tack för att jag fick det jag önskade mig på min önskelista! Ett par välmående tvillingar och ett par Nikeskor, kunde inte blivit mycket bättre än så!
Det är mycket jag skulle vilja berätta på en kvart så vi får väl se hur sammanhängande det här inlägget blir.
För det första, Grattis till EM-silvret! Bättre ett grattis sent än aldrig. Tvillingarna hotade mig på söndagsmorgonen den 19 december om att de var på gång ut, mamman röt till på skarpen och sa: -I dag kan ni inte födas! Det är ju EM-final idag.
Eftersom det är jag som bestämmer så hade de alltså inget val än att stanna kvar inne i magen till den 20:e. EM var över, Mattias var matchfri, kusten var klar. Välkomna ut!
Sen blev det dramatik värre. Akut kejsarsnitt, javisst. Jag måste erkänna att jag blev orolig när jag i de sista sekunderna innan jag blev nedsövd och hade mask över munnen hörde narkosläkaren säga; -Va? Är det tvillingar??
Alla som varit nedsövda vet att man inte är så kaxig när man ligger på uppvaket, lägg därmed till att du är i ett annat land och inte behärskar språket för fem öre. Jag svamlade en bra stund på min egen "hittepåtyska" till narkosläkarna samt drog den numera klassiska frasen "I´m just talking and talking and I don´t know what I´m talking about" när jag låg på uppvaket...
Och till alla er som tycker att den svenska sjukvården inte är mycket att ha, åk till Tyskland. Tysklands sjukvård är fantastisk och alla personer inom sjukvården som jag träffat här är fantastiska.
Vår familj är ännu mer fantastisk. Tack till er alla som hjälpt oss sen vi kom hem! Utan er hade det blivit tufft för oss. Det blev lite missar i planeringen före jul, bebisarna skulle ju inte komma förrän i januari hade läkaren säkert intygat. Julfirandets sista detaljer skulle inhandlas, lägenheten skulle städas, julklappar skulle slås in m.m. Men allt löste sig trots att vi var på sjukhuset och vi kom hem till en klädd julgran, gröten stod på spisen, maten förberedd och lägenheten var städad.
Underbara ni, tack för att ni finns!
De finaste julklapparna man kan tänka sig såg ut så här när vi kom hem på julafton:
Mamman ser numera ut så här när hon går på stan:
Prinsarna ser ut så här när de sover:
Ett sista tack till tomten, tack för att jag fick det jag önskade mig på min önskelista! Ett par välmående tvillingar och ett par Nikeskor, kunde inte blivit mycket bättre än så!
Återkommer...
...om 18 år.
Har lite mycket att stå i just nu.
Kort sammanfattning:
Jag mår bra.
Livet är återigen en enda stor lycka efter 8 1/2 månads väntan varav några riktigt tunga månader på slutet.
Bloggen och internet är inte prio ett längre, kanske senare när rutinerna infunnit sig och jag har en kvart över igen.
Gott slut och Gott Nytt År till er alla säger jag redan nu.
Har lite mycket att stå i just nu.
Kort sammanfattning:
Jag mår bra.
Mattias mår bra.
Wilmer mår bra.
Ludvig mår bra.
Livet är återigen en enda stor lycka efter 8 1/2 månads väntan varav några riktigt tunga månader på slutet.
Bloggen och internet är inte prio ett längre, kanske senare när rutinerna infunnit sig och jag har en kvart över igen.
Gott slut och Gott Nytt År till er alla säger jag redan nu.
Att så många tårar...
...kan finnas i mina ögon. Det är känsligt hemma på Lugna gatan just nu. Om jag har varit känslig förut så är det ju ingenting emot hur jag är just nu. Dag efter dag sprutar tårarna på denna hormonstinna, höggravida kvinna. Fina filmer, glada minnen och handbollsbragder, jag gråter för allt. Jag lipar dock mer än gärna så länge det är glädjetårar.
För hur det än går i morgon så är de här tjejerna redan nu vinnare. Men känner jag dem rätt så är de inte nöjda än. Och jag lovar: Jag har tårar kvar till en match till, sen måste kidsen få lite ro därinne.
Kör järnet i morgon brudar!
Heidi Löke, stoppa henne! Hon är ju inte direkt ny i leken även om hon inte fått spela så mycket i landslaget tidigare. Bland annat kammade hon hem inte mindre än följande nomineringar på Norska slutspelsgalan i år:
Årets Linjespelare: Heidi Löke
Heidi Löke sprang för övrigt överlägset bäst på beep-testet när hon var gravid i åttonde månaden. Själv blir jag andfådd bara jag tänker tanken...
I en norsk tv-kanal nära dig kan du efter nyår även se henne utklassa(!!) norska äckliga skidmonster... Jag vågar inte avslöja vem hon utklassar eftersom Heidis agent bor i Lübbecke. Heidis agent heter Frank, även han en skaplig linjeråtta. Inte för inte så kallas han för Frank the Tank.
Är det bara jag som tycker att det är märkligt att den här tjejen inte fått mer speltid i tidigare mästerskap?
Stoppa Löken!
För hur det än går i morgon så är de här tjejerna redan nu vinnare. Men känner jag dem rätt så är de inte nöjda än. Och jag lovar: Jag har tårar kvar till en match till, sen måste kidsen få lite ro därinne.
Kör järnet i morgon brudar!
Heidi Löke, stoppa henne! Hon är ju inte direkt ny i leken även om hon inte fått spela så mycket i landslaget tidigare. Bland annat kammade hon hem inte mindre än följande nomineringar på Norska slutspelsgalan i år:
Årets Linjespelare: Heidi Löke
Årets Skyttedrottning: Heidi Löke, 204 mål
Säsongens Spelare: Heidi Löke
Säsongens Handbollsprofil: Heidi Löke
Heidi Löke sprang för övrigt överlägset bäst på beep-testet när hon var gravid i åttonde månaden. Själv blir jag andfådd bara jag tänker tanken...
I en norsk tv-kanal nära dig kan du efter nyår även se henne utklassa(!!) norska äckliga skidmonster... Jag vågar inte avslöja vem hon utklassar eftersom Heidis agent bor i Lübbecke. Heidis agent heter Frank, även han en skaplig linjeråtta. Inte för inte så kallas han för Frank the Tank.
Är det bara jag som tycker att det är märkligt att den här tjejen inte fått mer speltid i tidigare mästerskap?
Stoppa Löken!
"Bra match. Grattis."
Nu har jag börjat det här inlägget ca 15 gånger. Raderat text. Börjat om. Raderat.
Jag är mållös.
Jag fick en avhyvling av min käre man igår när han kom hem från sin Pokalmatch och såg att jag inte bloggat något.
Tack för hjälpen. Det hade jag nog kunnat klura ut själv.
Jag fortsätter lite själv utan min mans hjälp.
Vilket genombrott. Vilken utveckling. Vilken resa.
Som Matilda Boson skulle kunna uttryckt "resan" vid sina föreläsningar, "Från gympahallarna i Tjeckien till kampen om medaljer".
Sveriges Handbollsdarlings. Gjorda av sten. Sten som kan gråta. Det fick vi se igår när Linnea T fällde några helt underbara tårar. För oss som känner Linnea så vet vi att det ska mycket till innan hon gråter.
Nu drömmer jag om att den svenska ligan ska lyftas ytterligare. Att detta ska kunna locka till sig fler sponsorer som gör att förutsättningarna för tjejerna förbättras och att man ska kunna arbeta mindre och träna mer på hemmaplan. Precis som de danska damerna haft det under många år.
Jag förstår att Grubbström höll på att kollapsa före EM. Mitt sista år i Skövde HF arbetade jag 75%, studerade 50%, spelade och tränade ca 15 timmar/vecka samt var med i landslaget utöver det. Inte optimalt alls men det gick. Där tog jag beslutet om att antingen bli proffs eller sluta. Man klarar det ett tag, men inte mycket längre än så.
Nu gäller det att skapa förutsättningar. Förutsättningar för Sverige, förutsättningar för att tjejerna ska klara av att hålla sig i världstoppen.
Efter att ha sett de danska damerna spela inför fulla hus i både Aalborg och Herning så håller jag tummarna för en final mellan Danmark och Sverige. Är det något som danskarna kan så är det att arrangera landskamper. Fullt hus. En stämning som är på topp. Spelare som spelar över sin normala förmåga och som njuter av varje ögonblick.
De danska spelarna har jag inte sett så bra på många år och jag tror inte att de hade varit obesegrade om det inte varit för publiken.
Hade jag arbetat i Svenska Handbollsförbundet hade jag satt mig på flyget direkt ner till Danmark, tagit en kurs i "Hur man arrangerar och skapar stämning vid en landskamp", åkt hem till Sverige och sen sett till att det aldrig spelas en landskamp inför halvfulla (halvtomma?) läktare. För är det någon gång man ska rida på vågen så är det NU. Inte senare.
Jag är mållös.
Jag fick en avhyvling av min käre man igår när han kom hem från sin Pokalmatch och såg att jag inte bloggat något.
-Varför har du inte bloggat?
-För att jag har börjat skriva och raderat flera gånger och jag vet inte vad jag ska skriva. Det finns så mycket jag vill skriva men jag hittar inga ord.
-Men något kan du väl skriva?
-Ja, kan du hjälpa mig vad jag ska skriva då?
-Ja, du kan väl skriva. "Bra match. Grattis."
Tack för hjälpen. Det hade jag nog kunnat klura ut själv.
Jag fortsätter lite själv utan min mans hjälp.
Vilket genombrott. Vilken utveckling. Vilken resa.
Som Matilda Boson skulle kunna uttryckt "resan" vid sina föreläsningar, "Från gympahallarna i Tjeckien till kampen om medaljer".
Sveriges Handbollsdarlings. Gjorda av sten. Sten som kan gråta. Det fick vi se igår när Linnea T fällde några helt underbara tårar. För oss som känner Linnea så vet vi att det ska mycket till innan hon gråter.
Nu drömmer jag om att den svenska ligan ska lyftas ytterligare. Att detta ska kunna locka till sig fler sponsorer som gör att förutsättningarna för tjejerna förbättras och att man ska kunna arbeta mindre och träna mer på hemmaplan. Precis som de danska damerna haft det under många år.
Jag förstår att Grubbström höll på att kollapsa före EM. Mitt sista år i Skövde HF arbetade jag 75%, studerade 50%, spelade och tränade ca 15 timmar/vecka samt var med i landslaget utöver det. Inte optimalt alls men det gick. Där tog jag beslutet om att antingen bli proffs eller sluta. Man klarar det ett tag, men inte mycket längre än så.
Nu gäller det att skapa förutsättningar. Förutsättningar för Sverige, förutsättningar för att tjejerna ska klara av att hålla sig i världstoppen.
Efter att ha sett de danska damerna spela inför fulla hus i både Aalborg och Herning så håller jag tummarna för en final mellan Danmark och Sverige. Är det något som danskarna kan så är det att arrangera landskamper. Fullt hus. En stämning som är på topp. Spelare som spelar över sin normala förmåga och som njuter av varje ögonblick.
De danska spelarna har jag inte sett så bra på många år och jag tror inte att de hade varit obesegrade om det inte varit för publiken.
Hade jag arbetat i Svenska Handbollsförbundet hade jag satt mig på flyget direkt ner till Danmark, tagit en kurs i "Hur man arrangerar och skapar stämning vid en landskamp", åkt hem till Sverige och sen sett till att det aldrig spelas en landskamp inför halvfulla (halvtomma?) läktare. För är det någon gång man ska rida på vågen så är det NU. Inte senare.
Jag är så glad att jag är svensk!
Vaknade hejdlöst tidigt i morse. Kl 05.15 var tvillingarna hungriga. Mamman kunde inte somna om. Vad är det första jag tänker på när jag vaknar?
Miraklet i Lillehammer så klart. Vilket lyckorus gårdagen bjöd på. Jag kan bara tänka mig att det var många tjejer som hade svårt att somna i går natt. Ungefär 16 stycken tjejer + en drös ledare.
Tjejerna har i intervjuer helt plötsligt börjat låta som Tomas Ryde, TR älskade att prata om ramar och just nu är det är snack om alla möjliga ramar hit och dit. Hålla sig inom ramen. Jobba inom samma ramar. Inte falla ur ramen. Rama in. Rama ut.
Men, jag måste erkänna att jag blev lite orolig i lördags morse när Laila Bagge var gäst i TV4 Nyhetsmorgon och helt plötsligt mitt i ramtrenden sitter hon och där pratar om ramar... Vad hände där? Vad sjutton har Laila Bagge med spelmönster att göra?
Det kan vara lite jobbigt att ha en väldigt nära vän som är norska. Vi kan ju inte säga att vi haft flyt i det sista med att vinna över Norge. Varje gång har det kommit ett hånande SMS från lusekoftalandet när vi fått stryk, det spelar ingen roll om det är i handboll eller Eurovision. SMS:et kommer alltid!
I går, precis före avkast pep det som vanligt till i mobilen och jag visste att det skulle komma.
Norrbaggen: "Snart kommer ni bli ännu mera gula och blå.... Moahahahaha....."
Jag (efter att ha blivit hånad så många gånger, kan inte låta bli och skriver kort och gott): "God kamp ditt lilla rövhål... "
Norrbaggen: "Det samma din jävla taper" (taper=förlorare)
Jag, har lust att svina tillbaka men biter mig i läppen och håller tummarna för att vi ska krossa de där Norrbaggarna i stället.
I halvlek, har jag lust att skriva "Norge-Sverige 6-13 i paus". Jag andas här några djupa andetag och väljer att inte skicka något för jag vet att om vändningen kommer kan jag få tillbaka allt fortare än kvickt.
Med 10 minuter kvar av matchen piper mobilen igen.
Norrbaggen : "OMG...... Grattis till segern.....
Jag, vågar inte svara än och sitter startklar med mobilen tills segern är hemma.
4 minuter kvar.
Jag: "Tack din jävla taper...."
Förstå att jag njöt när jag skickade iväg sms:et.
Miraklet i Lillehammer så klart. Vilket lyckorus gårdagen bjöd på. Jag kan bara tänka mig att det var många tjejer som hade svårt att somna i går natt. Ungefär 16 stycken tjejer + en drös ledare.
Tjejerna har i intervjuer helt plötsligt börjat låta som Tomas Ryde, TR älskade att prata om ramar och just nu är det är snack om alla möjliga ramar hit och dit. Hålla sig inom ramen. Jobba inom samma ramar. Inte falla ur ramen. Rama in. Rama ut.
Stefan Lövgren uttryckte det kort och gott: -Tjejerna pratar mycket om ramar. Jag kallar det spelmönster.
Men, jag måste erkänna att jag blev lite orolig i lördags morse när Laila Bagge var gäst i TV4 Nyhetsmorgon och helt plötsligt mitt i ramtrenden sitter hon och där pratar om ramar... Vad hände där? Vad sjutton har Laila Bagge med spelmönster att göra?
Det kan vara lite jobbigt att ha en väldigt nära vän som är norska. Vi kan ju inte säga att vi haft flyt i det sista med att vinna över Norge. Varje gång har det kommit ett hånande SMS från lusekoftalandet när vi fått stryk, det spelar ingen roll om det är i handboll eller Eurovision. SMS:et kommer alltid!
I går, precis före avkast pep det som vanligt till i mobilen och jag visste att det skulle komma.
Norrbaggen: "Snart kommer ni bli ännu mera gula och blå.... Moahahahaha....."
Jag (efter att ha blivit hånad så många gånger, kan inte låta bli och skriver kort och gott): "God kamp ditt lilla rövhål... "
Norrbaggen: "Det samma din jävla taper" (taper=förlorare)
Jag, har lust att svina tillbaka men biter mig i läppen och håller tummarna för att vi ska krossa de där Norrbaggarna i stället.
I halvlek, har jag lust att skriva "Norge-Sverige 6-13 i paus". Jag andas här några djupa andetag och väljer att inte skicka något för jag vet att om vändningen kommer kan jag få tillbaka allt fortare än kvickt.
Med 10 minuter kvar av matchen piper mobilen igen.
Norrbaggen : "OMG...... Grattis till segern.....
Jag, vågar inte svara än och sitter startklar med mobilen tills segern är hemma.
4 minuter kvar.
Jag: "Tack din jävla taper...."
Förstå att jag njöt när jag skickade iväg sms:et.
Ungt mod
Jag älskar det. Jag älskar att se hur förbundskaptenerna matchar Sverige. Jag älskar att se att alla vet vilka roller de har i laget och att det inte finns en tvekan om varför just de är uttagna till att spela EM. Att se spelare som Hagman och Roberts gå in och köra sitt race precis som det är vana vid hemifrån elitserien är lycka.
Andra som lyckats tidigt:
Cecilie Leganger blev utsedd till världens bästa målvakt vid 18 års ålder. 18 år!
För er som beundrade Mikkel Hansen igår när Sverige mötte Danmark så satte han världens snyggaste mål enligt mig vid en ålder av 20.
Som kommentatorerna sa igår, det tar många år av träning för att skjuta så. Vissa kan träna tills de dör och aldrig kunna skjuta som Mikkel Hansen. Det som krävs i detta fallet är hård träning, en stor dos talang samt två föräldrar som är tidigare landslagsspelare för Danmark. Då kanske det kan börja likna något.
För er som glömt målet i OS 2008:
Jag försökte även att komma på världens snyggaste mål som en kvinnlig spelare gjort men hade tyvärr problem med att komma på något. Anja Andersens skott baklänges och upp och ner går inte hem hos mig riktigt, hårda skott i kryssen är mer min melodi. Hjälp mig, har ni något på lager?
Andra som lyckats tidigt:
Cecilie Leganger blev utsedd till världens bästa målvakt vid 18 års ålder. 18 år!
För er som beundrade Mikkel Hansen igår när Sverige mötte Danmark så satte han världens snyggaste mål enligt mig vid en ålder av 20.
Som kommentatorerna sa igår, det tar många år av träning för att skjuta så. Vissa kan träna tills de dör och aldrig kunna skjuta som Mikkel Hansen. Det som krävs i detta fallet är hård träning, en stor dos talang samt två föräldrar som är tidigare landslagsspelare för Danmark. Då kanske det kan börja likna något.
För er som glömt målet i OS 2008:
Jag försökte även att komma på världens snyggaste mål som en kvinnlig spelare gjort men hade tyvärr problem med att komma på något. Anja Andersens skott baklänges och upp och ner går inte hem hos mig riktigt, hårda skott i kryssen är mer min melodi. Hjälp mig, har ni något på lager?
Danskarna...
...har gjort det igen.
Ni har väl inte glömt bort mitt inlägg som handlade om att "Det er så mycket inte kvinnor förstår"? I och för sig så älskar ju jag de här reklamerna och kan gott och väl se humorn i dem. I Sverige hade det blivit ramaskri efter en visning på tv...
Nu, så här lagom till handbolls EM så körs den "traditionella" omröstningen i dansk media, Vem av de danska spelarna är snyggast i EM?
Why god? Why?
Självklart blev jag även lockad till att rösta för att se vem som ledde omröstningen.
Samma omröstning kördes även under senaste Herr EM och då fick killen med minst röster frågan: Hur känns det att vara fulast i landslaget?
Hur tänkte de där?
Som jag skrivit om tidigare på den här bloggen så är danskar inte som alla andra. Speciellt inte som oss från landet Lagom, landet där man inte får sticka ut, landet där alla ska gå i likadana vinterjackor och landet som den som inte har rostfria vitvaror i köket blir mobbad.
Ni har väl inte glömt bort mitt inlägg som handlade om att "Det er så mycket inte kvinnor förstår"? I och för sig så älskar ju jag de här reklamerna och kan gott och väl se humorn i dem. I Sverige hade det blivit ramaskri efter en visning på tv...
Nu, så här lagom till handbolls EM så körs den "traditionella" omröstningen i dansk media, Vem av de danska spelarna är snyggast i EM?
Why god? Why?
Självklart blev jag även lockad till att rösta för att se vem som ledde omröstningen.
Samma omröstning kördes även under senaste Herr EM och då fick killen med minst röster frågan: Hur känns det att vara fulast i landslaget?
Hur tänkte de där?
En liten nedräkning
0 dagar kvar till EM.
1 dag kvar till besök hos barnmorskan.
3 dagar kvar till besök hos min Frauenarzt.
15 dagar kvar tills svärmor, svärfar och svägerskan kommer på besök.
17 dagar kvar till julafton.
20 dagar kvar tills tvillingarnas farbröder kommer på besök.
24 dagar kvar till nyårsafton.
25 dagar kvar tills jag bryter ihop om inte tvillingarna kommit ut.
37 dagar kvar tills de senast ska komma ut.
37 dagar kvar till VM i Sverige.
1 dag kvar till besök hos barnmorskan.
3 dagar kvar till besök hos min Frauenarzt.
15 dagar kvar tills svärmor, svärfar och svägerskan kommer på besök.
17 dagar kvar till julafton.
20 dagar kvar tills tvillingarnas farbröder kommer på besök.
24 dagar kvar till nyårsafton.
25 dagar kvar tills jag bryter ihop om inte tvillingarna kommit ut.
37 dagar kvar tills de senast ska komma ut.
37 dagar kvar till VM i Sverige.
